www.vsfsodertorn.se

Mvh Maria, Academic Work

Trots att det inte är första gången jag fått ett liknande SMS blir jag lika paff varje gång: Får man göra så? Förstår de inte vilken situation de sätter mig i? En veckas arbete och lön bara borta?

Sommarjobbet på Sysav Återvinning i Malmö, genom studentbemanningsföretaget Academic Work kom som en räddning för mig. Inget studiemedel, ont om jobb men hyra och mat att betala betyder problem för många studenter om somrarna. Heltidsstudier och engagemang i föreningslivet lämnar inte mycket tid till extraarbete under terminerna, om jag nu hade kunnat få tag på ett jobb som dessutom passar ett oregelbundet schema, tentaperioder, grupparbeten och inläsningsperioder.

Tidigare sommarmånader har jag jobbat på Arlas kyllager i Kallebäck. Inget glamoröst jobb men det har fått ekonomin att gå ihop. Månaderna på Academic Work och Sysav gjorde mig till en ofrivillig wallraffare i den smutsiga studentkonsultbranschen.

Jag fick jobbet som montör på Sysav Återvinning vid Östra Hamnen i Malmö. Jobbet bestod i att ta isär gamla TV-apparater, monitorer och all annan tänkbar elektronik. Vi var ungefär tjugo studenter som jobbade på Sysav, nästan hälften av personalstyrkan. Skillnaden mot den fasta personalen var dock att vi inte hade några fasta tider och de tider vi väl fått kunde ställas in med kort varsel. Vi jobbade i en arbetsmiljö som var rent bedrövlig: hög ljudnivå, dålig luft, kokheta lokaler, tunga lyft och hälsovådliga ämnen som hanterades utan säkerhetsutbildning (kvicksilver, asbest osv). Var och varannan vecka var det någon som skadade sig och vanligast var skärsår på armar och händer. Vassa kanter och glaskross från TV-apparater ska hanteras i hög fart. Själv fick jag ett halvdecimeter långt skärsår på överarmen och en taxiresa till akuten efter en olycka.

Kanske hade jag otur som hamnade på en dålig arbetsplats. Men vad gör man vanligtvis i det läget? Den första vägen jag och några arbetskamrater försökte oss på var att gå till det lokala facket på arbetsplatsen. Men som ”studentkonsult” var vi inte anställda på företaget vi jobbade på, vilket innebär att ett fackligt engagemang som behovsanställd i princip omöjliggörs. Att en stor del av personalstyrkan utgörs av behovsanställda arbetare, där en stor majoritet inte är fackanslutna, minskar dessutom fackets möjlighet att driva på för förbättringar av säkerheten. Som om detta inte vore nog så tillämpar Academic Work ett avtal med noll dagars uppsägningstid. Skulle jag alltså få för mig att driva på för förändringar, vara lite ”jobbig” eller ”obekväm”, kunde jag få sägas upp från en dag till en annan. En formidabel comeback för anställningstrygghet á la 1910-tal.

Vi vände oss även till vår arbetsgivare Academic Work och uttryckte vår oro inför de många olyckorna på grund av den bristfälliga säkerhetssituationen och bristen på utbildning. Svaret vi fick var att vi skulle ”hålla tillgodo” med att koncentrera oss bättre och hela tiden vara ”här och nu”. Just snyggt att lägga skulden på dem som arbetar och som bär risken att skada sig.

***

Bemanningsföretag som specialiserar sig på studenter har sett en otrolig tillväxt de senaste åren. Academic Work, ett av de största företagen, hyr varje månad ut ungefär fem tusen studenter till olika företag. På sin hemsida skriver man att man erbjuder ”snabbare, smartare och hungrigare arbetskraft” och att dess konsulter (dvs studenterna) är ”lättlärda, ambitiösa och flexibla, vilket gör de till en tacksam personalgrupp att jobba med”. Vad är det då som gör att studenter är så hungriga och tacksamma? Svaret är enkelt: studenter tvingas leva under fattigdomsgränsen. Hela 46 procent av alla heltidsstudenter arbetar vid sidan av studierna och 17 procent, nästan var femte student arbetar mer än tio timmar i veckan (Högskoleverket 2007). Tusentals studenter tvingas alltså att jobba för att ha råd att studera och som mest utsatt är man på sommaren. Studenters ekonomi är alltså inte bara dålig, den är omöjlig, och det är ingen tvekan om att det påverkar studenters liv och hälsa att ständigt behöva oroa sig för ekonomin. I en stor undersökning om studenternas situation skriver man att

[d]en främsta stressfaktorn bland studenterna är ekonomin. Ungdomarna anser att de inte klarar sig på studielånet utan är tvungna att jobba extra. Konsekvensen är att man ständigt är stressad, dels eftersom tidsbristen är konstant, dels av en ständigt växelvis oro över studieresultaten och ekonomin. (SOU 2006:77, Ungdomar, stress och psykisk ohälsa s. 16)

Det är ingen slump att studentbemanningsföretagen växer fram just nu, det är helt enkelt för att det finns stora pengar att tjäna. Academic Work har helt rätt i att studenter är en ”hungrig” och ”tacksam personalgrupp att jobba med”; Fattiga studenter som inte har råd att betala de löpande utgifterna är mer benägna att acceptera dåligt anställningsavtal. Fattiga studenter utan pengar till sommarhyran är mer benägna att acceptera en bristande säkerhetssituation på jobbet. Och fattiga studenter som riskerar att bli uppsagda med noll dagars uppsägningstid är självklart också mindre benägna att stå upp för sina rättigheter eller organisera sig fackligt. Klart man från arbetsgivarna är nöjda när en reservarmé av över 300 000 studenter har förvandlats till 2000-talets löne- och villkorsdumpare.

Vad är då lösningen på denna ekvation där studenter förlorar hur man än räknar? I grund och botten är problemet det låga studiemedlet. En rejäl höjning av studiemedlet skulle ge studenterna en drägligare ekonomisk situation och minska behovet av att ta skitjobb. Att hålla studiemedelsfrågan levande och sätta en fortsatt press på regeringen är viktigt, men vi kan inte rulla tummarna i väntan på detta. Avslutningsvis vill jag lyfta upp tre konkreta åtgärder vi inom studentkårerna kan vidta:

1) Ta frågan om studenter och arbetsmarkanden på allvar!

Idag sväljer studentrörelsen alltför ofta den rosenskimrande verkligenhetsbeskrivningen från studentbemanningsföretagen. Det är djup problematiskt och något som måste förändras. Stockholms Universitets Studentkår har som första studentkår börjat utreda frågan – vi bör se till att ta vara på de resultat som framkommer och finnas med i debatten framöver.

2) Ställ studentbemanningsföretagen mot väggen!

Istället för att kamma dem medhårs och bjuda in dem till arbetsmarknadsdagarna bör vi kritiskt granska vilka villkor man erbjuder studenter och vad detta innebär för övriga grupper på arbetsmarknaden.

3) Ställ krav på fackförbunden att ta upp frågan!

Många fackförbund, t.ex. Tria, gör allt för att rekrytera medlemmar redan när de studerar. Studentmedlemskapet erbjuder CV-granskning och ”karriärcoaching” men inte mycket mer. Om fackförbunden har ambitionen att bedriva fackligt arbete snarare än att trycka glättiga broschyrer kan man inte blunda för denna fråga.

Olof Holmgren

Ursprungligen postat här: VSF LUND